Foto och intervju: Sarah Perfekt
Jag träffar Marianne Karlsson från We Act Sweden, en av Antidiskrimineringsbyrån Norra Skånes medlemsorganisationer, i hennes kök. Vi är i en helt vanlig en- och en halv plans villa mitt på dagen i ett litet samhälle vid Söderåsens fot. Utanför fönstret lyser solen på stilla gator och prydliga rabatter. Det är här, hos Marianne eller någon av de andra medlemmarna, organisationen möts när de ses.
– Det blir mer familjärt att mötas hemma hos varandra, säger Marianne. Det är alltid enkelt, kaffe och mackor bara. Men det ger en värme och närhet som är svår att få i någon lokal. Dessutom har vi bestämt att alla pengar ska gå till hjälparbetet och då har vi inte råd att hyra något dyrt ställe att vara på.
De är volontärer som arbetar med humanitär hjälp för främst flyktingar på plats i drabbade områden när det behövs. Marianne själv är sjuksköterska, pensionerad, men hon arbetar fortfarande på intensiven i Helsingborg ibland. Det var när hon arbetade som eventsjuksköterska som tillfället att bli volontär dök upp för första gången.
– Min chef frågade jag vill åka med ner till Kroatien hösten 2015 under dåvarande flyktingkris, berättar Marianne. Vi var ett gäng som for: jag , några barnmorskor och läkare. Och så min chef som körde ner en ambulans som vi kallar för Bananen.
På plats fanns redan många organisationer men de arbetade inte tillsammans utan sida vid sida vilket försvårade arbetet. De ställde sig frågande till vad Marianne och hennes kollegor skulle göra.
– Jag svarade att vi skulle dela ut lite mat, lite kläder och ge enklare sjukvård och sen fick vi se, svarar Marianne.
En dag kom en stor lastbil med kläder som en vän i Sverige samlat in men Marianne och hennes kollegor insåg snabbt att de inte skulle kunna distribuera allt själva utan körde det till Röda Korset.
– När vi kom frågade de oss var vi varit, för de behövde oss. Det var så många flyktingar som behövde sjukvård. Då insåg jag att det finns mycket att göra som man aldrig får reda på hemma i Sverige. När vi kom hem igen tog det inte lång tid innan jag blev kontaktad av en kille jag känner som befann sig i flyktinglägret på Lesbos. ”Mamma” sa han för alla kallar mig mamma eller mormor, ”det är kaos, du måste komma.” Så vi drog igen och på den resan föddes We Act Sweden.
Volontärer är udda människor som vill göra något mer menar Marianne. För henne själv handlar det om att faktiskt ha varit där, inte bara engagera sig känslomässigt från tv-soffan och sitta och prata om något man inte vet något om utan att ha agerat på plats och med egna ögon sett.
– Man är där för en tid och blir människors livlina, säger Marianne. Många gånger handlar det om att bli sedd: jag ger dig sjukvård, jag ger dig stöd, värme och lite mat och genom det känner människor mer värdighet. Somliga kommer ta emot hjälpen, andra kommer ta emot hjälpen och förvalta den. Själv måste man ge och sedan släppa. Det är något man lär sig, att hålla en distans även om vissa griper en.
Det starka ementionella påverkan volontärerna möter när de träffar flyktingar, är en av anledningarna till att Marianne tycker en ska resa tillsammans med en organisation. Det kan vara svårt att möta alla starkt intryck helt ensam utan att ha någon att ventilera med. En annan anledning är säkerheten – att veta hur man gör om situationen blir farlig. Själv har hon alltid en väska packad, redo att dra om det skulle behövas.
– Att vara volontär kräver en viss inställning, att ta det manana, manana, och lita på att man landar på fötterna säger Marianne. Man klarar det. Det handlar om att ha tillit i stort och att helt kunna lita på dem man arbetar med.
Vid den allra första resan till Kroatien 2015 stod Marianne i Baska, 500 meter in i Serbien vid gränsen till Kroatien och såg flyktingarna komma 50 och 50 – så många som rymdes i en busslast. Framför och bakom klungorna av människor gick två poliser som ledde grupperna framåt.
Under en period mötte och hjälpte Marianne massvis av flyktingar som på olika sätt var i behov av omsorg och vård vid gränsen. En dag hände precis en sådan sak där tilliten till andra och att saker kan gå bra fick en helt livsavgörande betydelse:
– Vår ambulans hade kommit ner. Den stod för sjukvård och flyktingarna bad oss om hjälp när de gick förbi. En dag kom ett litet, nyfött barn som var…. Vi sa som det var, vi kunde inte göra någonting. Jag ringde till Läkare utan gränser som befann sig några kilometer bort och hade mer resurser än oss. Läkaren sa: ”Kör hit den men vi kommer inte kunna göra mer, ni har gjort rätt, ni har gjort allt.”
Marianne vände sig till en polis på plats och bad.
– Kör det här barnet snabbt till Läkare utan gränser. Så får vi se vad som händer sedan.
Men han bara tittade på henne och frågade:
– Har du barn själv?
– Ja det har jag.
– Skulle du kunna lämna det här barnet?
– Nej. Det skulle jag aldrig kunna göra.
– Jag har själv barn, ni måste köra det här barnet till sjukhus med er ambulans.
– Vi har inget blåljustillstånd
– Men det har jag.
En barnmorska från We Act Sweden åkte med i ambulansen. Polismannen körde före med blåljus hela vägen så att barnet kunde komma till ett sjukhus för att senare transporteras till Tyskland.
Det är en sådan historia som ger mening att fortsätta mitt i allt det svåra som människor är med om. Det där man knappt tror kan hända, där en sak leder till en annan som leder till nästa tills knutarna är lösta och allt går bra.
– Vi reste till mellanöstern för att undersöka möjligheten att starta ett projekt där och hade en dag ledigt. Marianne tar en klunk kaffe ur IKEAmuggen och fortsätter: – Vi åkte upp i bergen med en taxichaufför. På vägen hem åkte vi en omväg. Det var först inget konstigt men efter ett tag upptäckte jag att vi var på Irakiska sidan gränsen och där hade vi inget visum. Och så blev vi stoppade. En uniformerad kille med kalashnikov kom gående mot vår bil och jag sa till de unga tjejerna som var med ”Nu böjer vi våra huvuden och så är vi tysta.” Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Den uniformerade killen öppnar munnen och säger: ”Var inte rädda, jag är från Sverige. Krama mig inte. Gå och visa passen, sen drar ni så fort ni kan. Jag går i god för er.” Hade jag inte lärt mig det innan så lärde jag mig där och då vad tillit är.
Marianne har gjort 15 resor till Grekland som volontär. Hon berättar med stor värme om det arbete hon gör för att hon bryr sig om andra och vill dela med sig av sin omsorg. We Act Sweden har idag totalt nio medlemmar och fortsätter sitt arbete – både från köksborden och på plats där hjälpbehov finns.
Vill du stötta We Act Sweden? Bli medlem genom att swisha 200 kr till swishnummer 123 577 31 22 eller donera valfri summa på 123 492 70 18. Organisationen finns både på Facebook och Instagram under namnet weactsweden.
Med fokus på feminin solidaritet och samtal
Intervju: Sarah Perfekt
Ett tryggt rum ämnat för det sårbara samtalet öppnar för att lära känna och våga möta känslor som skam, tvivel och rädsla som annars lägger munkavel på oss. Det är Victoria Johansson övertygad om. Hon tror på plattformar där samtal gror, göds, växer och lever, och arbetar både som producent och projektledare för bl a podden Hur kan vi? och samtalscirkeln Samtal med Storasyster – ett digitalt rum där kvinnor samlas, delar sina perspektiv och med respekt bli lyssnade på medan de får prata till sin egen punkt.
Om våra relationer präglas av tillit och solidaritet på platser där våra ord landar säkert, kan vi fånga upp och sprida det som verkar för att vi ska förstå och acceptera varandra i större utsträckning – just eftersom vi där talar om och lyssnar till det som känns allra mest, utmanar oss, upplevs läskigt, ja kanske till och med skrämmande. I trygga rum vågar vi ge oss till känna och berätta om vilka vi är och vad vi upplever utan att utelämna delarna där vi är rädda att bli dömda, missförstådda eller straffade för våra ”fel”. Där kan vi också inga gånger få komma till insikten att vi inte var fel från början, vi behövde bara börja prata varandra.
För Victoria började det personliga utforskandet av detta som sedan skulle leda till att hon startade Samtal med Storasyster, på sin arbetsplats, då i Malmö. Efter att ha levererat en gedigen motivering till varför hon inte litar på andra kvinnor för Navid Modiri, samtalsledare för Hur kan vi – podden, frågade han henne vad detta handlade om – i henne själv.
– Hela min uppväxt hängde jag mest med killar och män, berättar Victoria. Tjejer i skolan pratade så mycket skit om varandra, och jag var också snabb på att haka på för att vara en del av gemenskapen. Även om jag kände att det var fel och att jag visste att det snacket också skedde bakom min rygg när jag inte var där. Till slut visste jag inte vem jag kunde lita på. Så jag var mestadels tyst och sa ingenting eller yttrade en åsikt men det gjorde att jag fortfarande bidrog till den kulturen genom att inte säga ifrån. Jag släppte heller aldrig fram min feminina sida. Skuggsidan av det var att jag låtsades vara någon jag inte var: Jag klev inte fram som den jag faktiskt är. När Navid vände frågan tillbaka mot mig själv hamnade min världsbild upp och ned – handlade detta om mig?
Victoria Johansson Foto: Patrick Daniel Masaba
Ett tag senare satt Victoria svettig om handflatorna i en bil på väg till Småland och ett retreat med bara kvinnor tillsammans med två vänner. Ju närmare de kom ju mer slöt hon sig och när de svängde in på parkeringen hade hon bestämt sig för hur hon skulle göra: hon skulle sitta tyst, observera de andra och ta in rummet .
– Det tog en halv dag innan jag satt och grät och berättade varför jag tyckte det var så jobbigt att sitta där, säger Victoria och skrattar. När kvinnor sitter i samma rum av olika anledningar men också med gemensamma syften och känner systerskap, skapar det trygghet. Det finns en otrolig kraft i att hjälpa och stötta varandra att växa som individer och sedan ta det vidare ut i samhället.
Var hennes eget motstånd från början hade sin rötter tror hon handlar om en rivalitet bland kvinnor som i sin tur springer ur en komplex kombination av instinkt, historia och inlärda övertygelser.
– Jag brukar jämföra med min mormor som fick sluta skolan när hon var tolv år. Hon hade inga möjligheter att studera och bli lärare som hon ville. Tiden som passerat sedan hon slutade skolan fram till där vi är idag – en tillvaro där jag, Victoria, har möjlighet att bli vad jag vill – har krävt en sorts överlevnadsinstinkt som jag tror bidragit till att många kvinnor upplever att de måste ”klara det själva och vara duktiga”. Det är en kraft som behövdes för att inte duka under när samhället var mindre jämställt och det arbete som våra systrar har gjort innan oss är enormt. Bara att vi fick rösträtt för snart 101 år sedan är fantastiskt, precis som att vi kan utbilda oss och göra det vi vill. Men… i slutänden är poängen ändå att behöver varandra – vi måste be om hjälp och hitta balansen mellan att ta oss framåt tillsammans och klara oss själva. Det tror jag är ett sätt för kvinnor att ta revansch.
Någonstans på vägen har vi isolerat oss från varandra. Vi har blivit rädda för att blottlägga skuggsidorna där vi kanske inte tycker likadant, är rädda för andras reaktioner på våra egna känslor eller själva triggas av någon annan men har svårt att erkänna eller ens se det.
Detta påverkar kollektivet i en slags negativ växelverkan där vi letar fel och blir misstänksamma istället för att vara nyfikna, våga utmana, stötta och hylla varandra. I förlängningen vågar vi inte dela vår egen berättelse, döljer delar av oss själva och är inte autentiska i mötet med andra. Det blir en grogrund för destruktivitet på både det individuella och kollektiva planet. Och det gäller alla – oavsett kön.
– Vi behöver se och lyfta varandra för de vi är och för när det går bra, menar Victoria. Men vi behöver också ta i problemen. Det är ett arbete som måste göras utifrån både mäns och kvinnors perspektiv och jag tror det kan genomföras på mer nyanserade sätt än de aktivistiska. Ska vi fånga upp ämnen som sexuellt utnyttjande eller våld i hemmet tidigt gäller det att börja prata om det i andra ändar långt tidigare. Tala om ensamheten, om trauman, om våld. Då lär vi oss också att vända blicken mot oss själva, övar tilliten till vår egen känsla, känner var gränserna går och vågar sätta dem innan det går för långt.
I Samtal med Storasysters digitala rum utbyts varje vecka perspektiv på ett givet ämne genom att varje deltagare fritt får lov att dela från sin utsiktspunkt på saken. Det kan handla om allt från våld och trauma till kreativitet och sensualitet. Det finns inget tvång på att prata, en deltagare kan sitta tyst och ta in vad de andra säger. Men kameran måste vara på så att man ser varandra.
– Jag är fascinerad av tryggheten vi skapat under de två åren vi hållit igång, säger Victoria. Det är vissa kvinnor som kommer och är med en gång och bara sitter och lyssnar. Sen kommer de tillbaka och då har det hänt så otroligt mycket sen senaste gången: De är trygga och delar med sig av vad som är levande kring ämnet.
Victoria vid Nordic Womens Gadering. Foto: Privat.
Det som händer i det lila rummets trygghet sprider sig som ringar på vattnet i ett mycket större sammanhang genom dem som är med tror Victoria, det är därför det här är så spännande och viktigt. Varje människa som öppnar sig för att börja prata, ger någonting vidare till någon annan som i sin tur ger vidare till nästa och i slutänden har det uppstått en kollektiv rörelse från ett enda litet rum som påverkar en mycket större massa. Det är den rörelsen som Victoria menar när hon pratar om hur det autentiska och öppna samtalet mellan två människor är anledningen till att vi i den stora helheten samtidigt ökar förståelsen för varandra. Detta handlar i grunden inte bara om att bygga solidaritet och öka tryggheten kvinnor emellan utan att göra det mellan alla människor. Samtalet är inte bundet till några kriterier för att genomföras – vare sig kön, religion, etnicitet eller något annat.
– Prata med varandra, var nyfiken istället för misstänksam, säger Victoria. Det är inte enkelt att sitta och tala med någon som man inte håller med. Men det finns något att hämta i nyfikenheten istället för att göra antaganden om en annan människa och tro att man vet vem den är. Vad kan jag lära mig av dig och vad kan du lära dig av mig utan att vi agerar i affekt? Är du triggad på någon så testa och bjud ut personen på en kaffe hur utmanande det än är. Eller tvärtom. För ett tag sen bjöd jag ut en kvinna jag följde på Instagram och som jag tyckte var otroligt cool, på kaffe. Jag skrev till henne ”Jag tycker du är ascool – vill du ta en kaffe? – Jag vill lära känna dig, jag vill lära mig.”. Det är att mötas och öppna för möjligheten att växa tillsammans i ett utbyte och det är just den sortens utbyte Samtal med Storasyster har kommit att bli.
